Bakbunden standup

När jag började göra standup för tre år sedan var jag ganska sprallig. En livsglad yngling på 25 år. Det hände någon gång ibland att någon ur publiken kom fram efteråt och sa något snällt, men då var det alltid någonting om min stil, eller att de tyckte jag var charmig. Det var aldrig någon som sa att jag hade roliga skämt.

Joss Whedon, skaparen av Buffy the Vampire Slayer, fick ofta komplimanger för sina välskrivna dialoger. Att det var det enda han var bra på. Han svarade på det genom att göra avsnittet Hush, där alla karaktärerna förlorar sina röster. Ett avsnitt som nu anses vara ett av seriens bästa och som dessutom Emmynominerades.

Jag slutade aktivt vara sprallig och livsglad. Tvingades lära mig skriva skämt. Idag säger många att jag är bland de bästa i Sverige på det. Det stämmer.

Annars hade jag aldrig kunnat skriva hits som:

Jag stammade som barn.
Men ingen märkte något.
För jag pratade bara när jag åkte cykel ner för trappor.

eller

Jag hatar när man kommer till mitten av en bulle.
Och har glömt att det är en donut.

eller

Man måste plocka upp efter sin hund.
Men inte sin häst.
Så regeln är att man får bajsa på gatan.
Men minst två kilo.

 

Här kan ni kolla in min första standupspecial förresten: